Den svenska vårdpersonalen har kämpat hårt under 2020. Många medborgare känner en stor tacksamhet för deras arbete. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor behöver dock mer än tacksamhet för att orka. De har i många fall fått prioritera bort familjen och privatlivet för att rädda liv. Staten har därför ett stort ansvar för denna yrkesgrupp.
Lönerna brukar vara en het fråga. Hur mycket ska man få om man offrar sin egen hälsa för att tjäna andra? Det finns nog inte ett tydligt svar på den frågan. Vi kan nog i alla fall vara överens om att den uppoffringen är värd en ekonomisk belöning.
Sjukvårdspersonalen känner däremot att de inte har fått en tillräcklig ersättning för deras insats. En anledning till detta är att lönerna var initialt sett låga innan pandemin. Lägg därtill att övertidsersättningen inte heller var särskilt hög.
Det är som sagt statens ansvar att ta hand om våra vårdhjältar. Deras belöning kanske inte bara handlar om monetär ersättning. Många vill nog också kunna vara lediga och ta igen förlorad tid med familjen.
Denna yrkesgrupp har dock samma semesterregler som andra yrkesgrupper. Staten bör kanske gå in och betala extra semesterdagar. Just uppmuntringen av ett gott arbete är en enormt viktig faktor, för tänk om vi hamnar i en ny pandemi? Hur ska vi räkna med att vårdpersonalen orkar köra på en gång till om de vet att det inte kommer någon ersättning.
Många företag har i vilket fall dragit sitt strå till stacken för att hjälpa till. Medkomp har mycket att erbjuda. Det finns dessutom gott om exempel på privatpersoner som har visat uppskattning. De har köpt mat och fikabröd för att den hårt slitande personalen ska slippa behöva bekymra sig över de vardagliga bestyren.
Sjukhusens ansvar
Sjukhusledningen har haft ett tungt ansvar under hela pandemin. De måste få in tillräckligt med personal på dygnets alla skifttimmar samt få ekonomin att gå runt. Just ekonomin är en intressant faktor på grund av att staten har skjutit till pengar kontinuerligt under denna svåra period. En del sjukhusledningar har trots detta svårt att få budgeten att gå runt.
- En anledning till detta kan vara landstingens skuldsättning. Många landsting var redan skuldsatta innan pandemin började. De begärde därför mer pengar av regeringen för att kunna hantera situationen. Pengarna som kom in kunde därför inte bara användas till att ge mer lön för övertidsarbete och dylikt.
- En annan anledning till den blygsamma ersättningen kan vara kollektivavtalen. Dessa avtal reglerar exempelvis löner, arbetstider och semester. Förhandlingarna med fackförbunden kan dra ut på tiden, vilket gör att arbetstagarna blir lidande.
- Det finns i övrigt en politisk diskussion gällande hur man bör uppmuntra personal som har jobbat extra hårt under pandemin. En del röster i debatten menar att vi inte bara kan förlita oss på monetära belöningar. I detta fall bör uppmuntringen ske i form av utökad ledighet.
- Detta är minst sagt rättvist och välförtjänt på grund av att många försakat tid med vänner och familj. Tid som man ibland inte kan få igen. Om man därför få långledigt kan man i vilket fall ladda batterierna.
Uppmuntring är inte bara viktigt för att någon har förtjänat det. Vissa insatser i samhället är så pass viktiga att vi inte kan förringa dem. Många gånger tror vi att det räcker med att investera mera pengar eller rekrytera ny personal.
Så är inte alltid fallet, och vi kommer förmodligen få se svåra konsekvenser om vi inte tar yrkesgruppernas krav på allvar.
När personalen inte orkar mer
Sjuksköterskan sa upp sig när hon fick tårta. Tyvärr är detta ganska vanligt, speciellt när vårdpersonalen gång på gång ställer krav utan att få några konkreta svar. Till slut orkar man inte längre, vilket i stället leder till att man säger upp sig.
När man väl har sagt upp sig är det i regel försent att genomföra förändringar, även om sjukhusledningen kommer med motprestationer för att personen i fråga inte ska sluta. Den mentala biten är ytterst viktig. Det är inte enkelt att sluta sitt jobb, och när man vägt för- och nackdelar i huvudet flera gånger har man också kommit på en plan B.
Man bör vara medveten om att det finns ”lugnare” arbetsplatser för stora delar av vårdpersonalen. En del vänder sig psykiatrin, som i regel inte har samma stressiga tempo. Andra vänder sig till äldreboenden eller informationsrådgivning. Just rådgivning på nätet har verkligen växt till sig under de senaste åren.
Det finns nu flera stora möjligheter för sjuksköterskor och läkare att jobba hos de olika sajterna som erbjuder rådgivning. I dessa fall får de många gånger möjligheten till att jobba hemifrån, vilket många betraktar som en betydligt lugnare arbetsplats.
Förr i tiden kunde kanske sjukvårdsledningen ta flera hårda beslut vad gäller organisationsförändringar och dylikt, utan att få särskilt många klagomål. Idag är arbetsmarknaden diversifierad och man måste inte arbeta på ett sjukhus bara för att man har en vårdutbildning.
Staten kanske bör se över hur ledningen jobbar på de olika sjukhusen. Det är inte omöjligt att de lever kvar i gamla föreställningar om hur det fungerar inom vården.
En annan intressant aspekt är den högkonjunktur som har pågått i flera år. Det finns gott om jobb på arbetsmarknaden, speciellt för någon som har en högskoleexamen.
När civilsamhället ställer upp
När sjuksköterskan las in på sjukhus fick hon hjälp på gården. Denna berättelse är inte unik. Faktum är att flera människor har ställt upp för dem som jobbar för att rädda liv. Vi har tidigare nämnt privatpersoner och företag som har kört mat till sjukhusen dagligen.
Det finns dessutom människor som har tagit aktiva åtgärder för att hjälpa till vid frontlinjen. Många svenskar har som bekant blivit permitterade under pandemin. I vissa fall har dessa människor kunnat hoppa in på sjukhusen och jobbat med bland annat städning.
Den vårdutbildade personalen behövs nämligen hos patienterna. En konsekvens av detta är att man inte får lika mycket tid med att hålla efter i lokalerna. Det har därför varit guldvärt med människor som ställer deras tjänster till förfogande även om de saknar konkret medicinkunskap.
Man skulle kunna säga att denna utveckling har varit bra för Sverige som land. Vi är många gånger för individualistiska och vi saknar ibland en gemenskap. Kanske är det för att vi inte haft några oroligheter i vårt land sedan 1800-talet.
Nu fick vi dock chansen att gå igenom en svår tid tillsammans, vilket gav oss möjligheten att testa våra värderingar.